Groove

Försöker göra glad musik Annica Henriksson
Att George W Bush fuskade i presidentvalet upprör Radiohead. De döpte därför sitt nya album till de slagord folk skrek åt honom när han skulle installeras i Vita Huset: Hail to the thief!
– Vi har inte enbart gjort en anti-Bushplatta, men det sätt han intog makten på liknar andra smutsiga affärer som föregår i både vår bransch som inom politiken. Vissa saker som händer just nu är helt ofattbara och titeln Hail to the Thief verkar summera det för oss, berättar gitarristen Ed O’Brien medan han erbjuder mig en cola med ”a nice bit of lemon?”.
Även en annan tjuv har lyckats reta gallfeber på bandet. Flera månader innan skivsläppet fanns en ofärdig version av plattan på internet. Ed O’Brien säger att det känns som om att visa upp sin smutstvätt för offentligheten. Inte alltför smickrande med andra ord. Däremot har han inget emot att folk tankar ned musik från nätet. Han säger att det inte är någon egentlig skillnad mellan att ladda ned musik idag mot att spela in band till polarna vilket han själv gjorde som barn. Gillar man plattan kommer man att gå ut och köpa den ändå. Att ladda ned är bara mer tekniskt sofistikerat. Ed själv däremot brukar inte ladda ned musik, men det är inte för att han tänker på artisterna och deras royalties, snarare för att han inte begriper sig på datorer.
Radioheads tredje fullängdsalbum OK Computer blev i en engelsk musiktidning framröstad som den bästa plattan i hela världen någonsin. Året var 1997. – Det var överraskande, menar Ed. Men samtidigt sa det mer om tidningen Q. Jag gillar inte riktigt den så jag kände mig lite orolig. När Q startade på 80-talet hade dom Phil Collins och Genesis på framsidan. Då börjar man undra om dom tycker att vi är det nya Genesis. Det var smickrande, men betyder det att vi är ett gäng gamla fisar? Hursomhelst, vi får se vad folk tycker om tjugo år. Det är viktigare.
Efter det grandiosa erkännandet hade Radiohead mycket väl kunnat göra en platta identisk med OK Computer om de velat stanna på toppen. Alternativt bli mer kommersiella. Ett knep som både Oasis och Suede har använt, utan större framgång bör tilläggas. Radiohead valde en annan väg. Att bli än mindre kommersiella. Att bli svåra. Att experimentera. Att bli oåtkomliga. Inga videor gjordes till Kid A. Intervjuerna de gav var få. För vissa band skulle det vara lika med kommersiellt självmord. – Vi har alltid känt att vi vill röra oss framåt, säger Ed till sitt försvar. Och vi ville dämpa hela den där gitarrprylen. Förväntningarna var jobbiga, folk ville att vi skulle bli det nya U2 och det var vi ju inte. Det finns bara ett U2 och dom är grymma på det dom gör, medan vi hellre ville staka ut en egen väg. Jag tror att vi ville förstöra myten och spräcka bubblan. Det viktiga är att fortsätta. Ibland kanske folk gillar det, andra gånger kanske dom inte gör det.
Tror du att ni har förlorat fans på vägen? – Möjligen har vi det. Men man får aldrig vara rädd för det som band. Man måste fortsätta röra sig framåt. Jag tror att OK Computer passade rätt i tiden, vi lyckades göra musik som folk ville höra just då. Den chansen dyker kanske bara upp en gång i ett bands karriär. Vi gillar hur som helst idén att vara ett kultband och jag tror att det finns tillräckligt många människor som förstår och gillar det vi gör.
Kid A och Amnesiac är inte självklara i skivhyllan hos de gamla Radioheadfansen. De som upptäckte dem genom låten Creep, som följde dem vidare genom fejkade plastträd, järnlungor och paranoida androider. För många var Kid A Radioheads egen gravsten. Men för de som med ficklampa letade sig fram längs den smala bevuxna stig som bandet trampat upp fortsatte kärlekshistorien. Bara de mest inbitna blev kvar. Och de får ha Radiohead för sig själva. Lyssna på We Suck Young Blood från nya skivan så förstår du. Det är inte den mest lättillgängliga låt de gjort. Med hjälp av ett dovt piano tågar låten långsamt framåt och accentueras av handklapp med milslånga avstånd. Thoms smärtsamt pressade sång skär som rakblad över handleder. Det är otäckt bra.
Första singelsläppet There There har dock en rörligare takt och en lockande refräng. Den tröstande betydelsen av titeln är dock missvisande och därför så briljant. Radioheads musik brukar sällan vara en tröst. Den lyckas istället alltid förstärka ens känslor av ensamhet, ångest, självförakt och alienation. I Wolf at the Door berättar Thom om hustrumisshandel i Stepford: ”I keep the wolf from the door/but he calls me up/calls me on the phone/tells me all the ways that he’s gonna mess me up/steal all my children/if I don’t pay the ransom/but I’ll never see him again/if I squeal to the cops”.
Vi befinner oss på Grand Hotel i en smått pompös svit i överklassens tecken. Det känns fel. Jag förmodar att jag inte vant mig vid tanken att Radiohead idag faktiskt kan räknas som superstjärnor. Men de beter sig heller inte som sådana. Ed O’Brien kränger av sig basketkängorna och drar upp fötterna i soffan. Helt klädd i jeans med håret på utväxt och sörplandes mineralvatten skulle han kunna vara vilken snubbe som helst.
Ni verkar inte bry er om vad kritikerna tycker? – Det är inte helt sant. Vi blir sårade när folk skriver taskiga saker. Men samtidigt måste man vara medveten om att folk kan skriva elaka saker av icke-musikaliska anledningar. Alla har dåliga dagar och det kan synas i arbetet, även hos kritiker. Folk kan också ha förutfattade meningar om vår musik och kan inte förstå den. Med Kid A fick vi uppleva det ofta. Men det var delvis vårt fel. Vi skickade inte ut några förhandsplattor till journalister så dom kunde inte riktigt upptäcka vilken tid på dygnet plattan passade. Jag menar att med varenda bra platta måste man hitta den rätta tidpunkten för att musiken ska fungera som bäst. Det kan vara en platta du sätter på en lördagskväll innan du går ut, exempelvis David Bowies Aladdin Sane. Jag har alltid tyckt att The Bends passar på en fredagskväll innan man ska ut, men när den plattan släpptes var det många danceheads som gillade att komma ned till den. OK Computer tycker jag är en varm sommarnattsplatta. Kid A lyssnar man på klockan fyra på natten när man kommer hem från krogen. Den nya plattan skulle kunna vara en dagsljusplatta. Nej, förresten. Vi gör alltid nattmusik.
Kommer ni någonsin att göra en glad skiva? – Vi försökte den här gången, men vi kanske inte lyckades. Kanske kommer vi att göra en munter platta någon gång. Det kanske är det som är utmaningen. Att försöka göra partymusik. Men jag tror man måste vara riktiga partymänniskor för att lyckas. Och det är inte vi. Vi håller oss alltid lite utanför.
In the kitchen at parties? – Yeah, Jona Lewie. Ed lyser upp och berättar att han köpte singeln redan 1980 när den kom ut. Vi har faktiskt kommit över ett gäng gamla reverbs och förstärkare som tillhört Jona Lewie, fortsätter han.
*När du pratar om era plattor verkar du utesluta Amnesiac* och Pablo Honey.** – Jag har lite problem med Amnesiac. Den lämnade en dålig smak i munnen på mig. Men jag brukar inte gilla den senaste platta vi gjort. Nästa grej vi gör brukar därför bli ett svar på det. Och Pablo Honey… [säger han med fånig röst] jamen du vet, det var första plattan och den är energisk. Vi spelade in den på tre veckor och hade inte en jävla aning om vad vi höll på med, men den fick oss att fortsätta. Creep fick oss att fortsätta och gav oss chansen att göra The Bends. Nuförtiden spelar vi Creep högst en gång om året och Lurgee kanske två.
Jag undrar om Ed förstår sig på Thom Yorkes texter. Han nickar och säger att han tror det. Thom brukar ofta ha med sig texterna när de repar för att han hela tiden jobbar på dem och vill ha uppmuntran och synpunkter. Ed berömmer Thoms textförfattande, säger att det är en fantastisk gåva han äger som kan kombinera ordens ljud till musiken och samtidigt få ut det han vill säga.
Oasis och Suede har funnits ungefär lika länge som Radiohead. Hur kommer det sig att ni fortfarande håller i jämförelse med tidigare nämnda? – Oasis två första plattor var riktigt bra men jag tror att dom tog dom till en nivå där musiken sedan bara blev ett medium för att upprätthålla den rockstjärnestatus dom fick. Det har aldrig varit så för oss. Det har alltid handlat om musiken i första hand, inte om någon livsstil eller att vara trendiga. Vi var riktigt omoderna i början och sedan när The Bends släpptes tyckte folk att vi var okej. Folk är lite misstänksamma när det gäller oss för vi kommer inte från arbetarklassen. Vi är vita medelklasskillar och vi lirar inte i matchen. – Som människor har vi en viss mängd energi som vi kan göra saker med och livet beror på vad du spenderar din energi på. Om man vill ta droger, supa kopiöst och synas i olika sammanhang tar det på din energi. Så konsekvensen blir att du inte har lika mycket kvar till att göra bra musik. Jag föredrar att koncentrera mig på musiken nu när vi ännu är ett ungt band. Jag kan partaja när jag är femtio för det kommer alltid att finnas där.
Lyssnar du på hiphop? – Ja, jag älskar saker som Missy Elliott. Hon är helt underbar. Och rolig. Jag gillar vissa Wu Tang-grejer också. Men jag måste medge att jag fortfarande älskar N.W.A:s Straight Outta Compton. Den är lysande. När den plattan kom ut var jag 21 år och gick på college och därför betydde den mycket.
Var det plattan som förändrade ditt liv? – Nej, det var Hatful of Hollow med The Smiths. Jag var 16 då. Jag älskar den fortfarande.
Gillar du Morrisseys sologrejer också? – Jag gillar verkligen Vauxhall and I. ”I bear more grudges than lonely high court judges”, citerar Ed och säger att Morrissey är en fantastisk textförfattare. Men jag föredrar The Smiths och vart Johnny Marr tog musiken. Jag hade aldrig hört något liknande. Första låten jag hörde var What Difference Does it Make och den var så vital och skilde sig så mycket från allt annat jag hört.
Har du hört Johnny Marr and The Healers? – Ja, jag känner Johnny. Och jag älskar Johnny. Han är ute på en spännande färd just nu och jag tycker han är fruktansvärt modig. Han frontar ett band för första gången. Och man blir inte bara en sångare, man måste jobba på det och han gör det med så många ögon på sig. Han är fantastisk.
Vem gör den mest spännande musiken nu tycker du? – Jag älskar The Streets. Jag tycker att plattan är fantastisk. Han säger väldigt bra saker och även om han hänger med 19-20-åringar som är inne i garagesvängen lyckas han fånga intresset hos gamla stötar som mig själv. Jag går inte till sådana klubbar, jag poppar inga piller, men jag tycker ändå att det är en väldigt känslofylld platta. När första låten börjar och byggs upp med loopar och stråkar är det riktigt vackert. Det är klassisk förortsromantik.